Förlossningsberättelse

Vid 19 på söndagskvällen kände jag väldigt svagt lite ont i magen, nästan som mensvärk. Inget konstigt med det tänkte jag. Efter en stund märkte jag att vattnet gick och fattade först inte vad det var men förstod efter en stund.
Sa till Ted som tyckte att vi måste ringa förlossningen. Så det gjorde vi och dom sa åt oss att komma in.
Vi packade då våran väska och ställde in BB-väskan i bilen (tur den var packad). Eftersom jag knappt kände av några värkar utan det gjorde bara lite ont då och då så bestämde jag mig för att köra in bilen själv. Vi var där vid 21 och då tog dom temp och kurvor. Låg där en stund och eftersom jag hade lite feber och att värkarna hade börjat komma så tyckte dom att vi skulle checka in på patienthotellet och försöka sova där. Ja för oss kändes det som om det var lika bra men var ändå inställd på att detta skulle ta lång tid.

Värkarna började dock komma mer och mer nu, tog en dusch och två alvedon för att försöka sova men det gjorde bara mer och mer ont så det gick inte att sova. Tog ännu en dusch men efter ett tag så gick det inte längre.
Har inte så stor koll på vad klockan är hela tiden men på ett ungefär. Vet inte vad klockan var när vi gick ner på förlossningen men BM kollade och jag var då öppen 4cm och allt såg bra ut. Jag fick ställa mig i en dusch med massagemunstycke och stod där kanske i 40 minuter men det gjorde mer och mer ont hela tiden. Till slut började känna att varje värk slutade med att hela kroppen krampade, den drog som ihop sig. Ringde på BM som kom och dom kollade mig på en gång och då var jag fullt öppen.
Fick gå över till ett annat rum och fick där börja andas lite lustgas. Snacka om himmelriket. Tror att det är till stod del det psykiska som gör att man vill ha lustgasen. Man vill inte släppa det där munstycket för allt i världen.
Vet att BM sa något om att han inte hade kommit ner riktigt ordentligt men har inte så stor koll på vad som sades runtomkring mig. Kände dock att kroppen inte ville göra något annat än att krysta så det var inte så mycket att göra.

20 minuter står det i papprena att det tog innan lillkillen var ute och det var en obeskrivlig känsla. Helst plötsligt ligger det ett litet barn på magen som började skrika på sekunden han kom ut.

Svårt att beskriva själva smärtan. Självklart så gjorde det ont, skulle ljuga om jag sa något annat. Men jag hann ju inte med någon smärtlindring och ändå klarade jag av det. Tycker även att det var smärtan minuterna innan krystvärkarna kom som gjorde ondast men dom var över ganska fort.

Allt som allt är jag positivt överraskad, trodde att det skulle ta mycket längre tid och att jag skulle kräva all smärtlindring som fanns men hann ju inte med någonting. Samtidigt gick det inte för fort för jag tycker att jag var med på vad som hände hela tiden!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback